Det kom ett mail....
Black moon tävlingen är avgjord och pappa rapporterar från sjuksängen! För det första vill jag ta tillfället i akt och tacka alla som skickat in bidrag. Temat var favoritlåt anno 93 och det har trillat in ett 20-30 tal mail med feta tips. Allt från ATCQ - Award tour till Ice cube - ghetto bird. Dock kom ett långt mail som jag fastnade för trots att det ( likt skribenten senare påpekade ) finns jävligt många tunga låtar från 1993.
Den här bloggen handlar för mig om minnen, nostalgi, känslor och impulser och därför kommer läsaren som skickade följande mail belönas med ett stycke vax a la Black moon - enta da stage.
"Min familj invandrade till Sverige 1990 och eftersom mina föräldrar inte hade någon utbildning eller yrke att falla tillbaka på öppnade de en pizzeria. Vilket betydde att jag fick ta hand om mina syskon och ta hand om hemmet under tiden de arbetade, jag och mina syskon vistades inte ute så mycket (utöver på gården i vårat område). På området träffade man alltid turk/araber som man kom överens med och kunde kommunicera med tills man sinom tid lärde sig svenska.
Så en dag i sommaren då jag skulle börja i 7an hörde jag en av de äldre grabbarna på gården spela How many mcs.. och när jag fick höra den och dessa rader i början "the mind tricks the body, body thinks the mind is crazy" fastnade jag. Under hela högstadiet utvecklades mitt ordförråd i engelska språket och jag kunde förstå mer och mer i albumet "Enta Da Stage", exempelvis metaforer och ordlekar som jag innan inte fattat. Iallafall, tillbaka till den dagen jag på gården hörde de äldre ungdomarna spela how many mc, när den va slut pumpades nästa låt på albumet som var "U da man". När trummorna gick igång, oooh.. jag gick lööös inombords. Det var något inom mig som fick mig att headnodda så jag fick träningsvärk i nacken varje gång jag hörde den, smutsigare trummor får man leta efter.
Who got props, I got cha opin, How many mcs och alla andra klassiker i all ära men just personligen tycker jag U Da Man är min favorit. Takten i trummorna passade även i till breaking som jag började dansa i 8an, när de rappar u da man tog jag verkligen åt mig som om de pratade till mig.. eftersom jag var mannen i huset 12 timmar om dagen då jag tog hand om mina syskon och var ensamma hemma. Det var som att hela låten handlade om mig.
När jag växte upp och förstod mer av lyriken i den låten och rader som denna "Punk muthafuckas on the mic get violated, A rhyme ain't a rhyme if it ain't crime-related" som sammanfattar hela mentaliteten i albumet och i samma vers nämns timbs som jag aldrig hade råd med men de var populära då för nästan alla de äldre på gården gick runt klädda i dem. I sista versen som buckshot shorty toastar fram fick in mig i reggaebanor också.. jag har introducerats till mycket med detta album och just denna låt. Iallafall åter till versen i slutet av den säger de "Yo chill, parlay, god, they ain't ready for that, They ain't ready for that, Everybody wan fly and get high but nobody wan die, why" Så jävla sant.. alla vill til himmelen man ingen vill dö som även Timbuk nämner.
När jag sen införskaffade mig albumet satt jag och lyssnade igenom det, satt och rappade med framför cdspelaren, det var just U Da Man jag väntade på.. när den gick i gång blev jag alltid på bra humör hur hård dagen än har varit. Det är nog därför jag jag ännu uppskattar hela albumet men främst den låten.
Stort tack för mailet som gav mig en skön nostalgisk resa bakåt i tiden och grattis till en fet platta. Det vackra i detta är att trots lika eller olika bakgrunder kan vi relatera till en era där vi alla delade något gemensamt. Håll ögonen öppna efter nästa tävling för nya är på gång!
